Tårtanprojektet

Moomsteatern har påbörjat ett nytt spännande arvsfondsprojekt. Tillsammans med tre konstnärligt drivna dagliga verksamheter kommer Moomsteatern med utgångspunkt ur föreställningen Tårtan, lägga grunden för ett större nationellt nätverk mellan teatrar med skådespelare med intellektuell funktionsvariation.

Framtidsscenariot är gemensamma workshops, samarbetsprojekt och kanske även festivaler. Nyfikna över detta spännande initiativ ställde vi några frågor till Anna Gustafsson, producent på Moomsteatern.

Först och främst undrade vi lite om föreställningen Tårtan. Hur har framställningen gått till? Med tanke på att det är ett samarbete med tre andra teatrar. Har ni exempelvis arbetat tillsammans eller har varje teater arbetat var för sig utifrån någon gemensam ram? 

– Moomsteatern står för själva produktionen av Tårtan med allt vad det innebär i bearbetning av manus, regi, scenografi, marknadsföring mm. Under möten och workshops tillsammans med våra partners har vi bollat idéer kring manus, mycket kring de olika karaktärerna och det faktum att flera skådespelare med vitt skilda uttryck ska spela samma roller. Våra partners förbereder sig och repeterar scenerna hemma hos sig och gör ändringar i manus där det behövs för att passa deras skådespelare, förklarar Anna Gustafsson.

När produktionen ger sig sedan ut på turné blir det med en fullt ut professionell uppsättning med tre skådespelare från Moomsteatern. Skådespelarna från de andra teatrarna kommer möta upp dem under en intensiv repvecka och sedan under efterföljande spelvecka uppföra föreställningen. 

Men varför blev det just dessa tre teatrar? Fanns det någon gemensam nämnare mer än att det var inkluderande teatrar? 

– Alla tre är teatrar som vi har haft kontakt med tidigare, de har visat intresse för Moomsteaterns verksamhet och varit här på studiebesök. Vi har många gemensamma beröringspunkter men också delar där vi skiljer oss åt, i form, struktur, tankar och utmaningar. Kombinationen av likheter och skillnader har skapat en grogrund för spännande och utvecklande möten, tycker Gustafsson och vidareutvecklar:

– Alla delar vi ambitionen att göra bra teater för vår publik, vi vill alla utifrån våra olika förutsättningar skapa bästa möjliga konstnärliga upplevelse och jobbar hårt för att hitta nya vägar för skådespelarna att utvecklas på, säger hon.

Finns det någon konstnärlig tanke bakom? Social? 

– Den gemensamma föreställningen är ett praktiskt redskap för att dels lära känna varandra och samtidigt dela med oss av metoder, verktyg och arbetssätt som vi utvecklat under våra 30 år. Hon fortsätter:

– Att våra skådespelare delar scenen tillsammans och spelar i en gemensam föreställning för publik runt om i landet, är dessutom ett konkret sätt att presentera projektet för andra verksamheter som är intresserade av att bli en del av vårt nätverk och på så sätt få det att växa.

Gruppbild av ensemblen i Malmö. Dennis Nilsson, Frida Schriver & Ronnie Larsson från Moomsteatern. Kalle Janse, Helena Holmgren & Isak Johansson från Frösunda Annorlunda, samt Cintia Rosberg från Kulturhuset Teamus.

Hur kommer Turnén se ut?

– Vi sätter upp produktionen som vanligt här på Moomsteatern tillsammans med gästskådespelare från Frösunda Annorlunda i Vellinge och Kulturhuset Teamus. När vi åker iväg till de andra städerna kommer skådespelare från deras teatrar att spela tillsammans med Moomsteaterns ensemble. I april spelar vi med Teater Barda i Östersund, i maj med Teater Phantastisk i Göteborg och slutligen i augusti med Mosaikteatern i Stockholm.

Ni har berättat att ni vill hjälpa till i respektive verksamheters utveckling. Hjälpa att ta steget vidare. Skulle du kunna förtydliga vad det skulle kunna innebära? Vad skulle de nästkommande stegen kunna vara?

– Vad var och ens nästkommande steg kan vara skiljer sig väldigt mycket åt men det skulle kunna vara rent praktiskt att skapa en mer effektiv arbetsfördelning inom sin organisation, förändra upplägget i hur en jobbar i produktionen eller att utveckla sitt publikarbete, anser Gustafsson och lägger till:

– En gemensam önskan är att göra fler projekt tillsammans, att skådespelarna får arbeta dels med varandra men även i andra sammanhang och på andra scener. Allt för att höja kompetensen och arbeta för att den skådespelare som vill ska kunna konkurrera på kulturarbetsmarknaden precis som kollegan utan funktionsnedsättning.

Med tanke på att Moomsteatern varit enda professionella integrerade teater som erbjudit anställning till skådespelare med intellektuell funktionsvariation. Händer det någonting just nu, i det kulturpolitiska klimat som finns, som skulle kunna underlätta för nya teatergrupper att kunna gå i Moomsteaterns fotspår? Har det hänt mycket de senaste åren som tyder på det?

– Moomsteatern är troligen fortfarande den enda teatern i Sverige och kanske världen som har en heltidsanställd ensemble baserad på skådespelare med intellektuella funktionsvariationer. Men jag känner att det sakta börjar röra på sig, sakta, sakta. Eftersom du frågar om utvecklingen så berättar jag om det som hindrar och gör det svårt, inte på allt det positiva som det innebär att ha ett jobb och en månadslön. I detta läge handlar det inte främst om kulturpolitik, utan om arbetsmarknadspolitik kopplat till Försäkringskassans system. Hon förklarar vidare:

– Det är ett väldigt stort beslut att lämna en trygg modell med aktivitets- eller sjukersättning för att gå in på en osäker arbetsmarknad. Det är viktigt att man förstår att som det ser ut idag innebär det en stor risk för individen att lämna bidrag och ersättningar för att gå över till ett jobb med riktig lön, så borde det inte vara.

Kan du ge något praktiskt exempel?

– Låt säga att man får en anställning på en teater och så kanske teatern inte klarar av att leva vidare, teatern har kanske ont om pengar eller får inga nya bidrag. Då står man utan jobb och måste hitta ett nytt. Man har kanske små eller ingen erfarenhet av att arbeta och ingen utbildning. Att hitta ett jobb på en teater är extra svårt, eftersom de alltid har ont om jobb och/eller pengar.

– Eftersom man har lämnat Försäkringskassans värld så måste man då hitta ett aarbete någon annanstans och det är tyvärr inte lätt, snarare mycket svårt. Skulle man efter lång tid inte få något jobb kanske man måste gå tillbaka till sjuk- eller aktivitetsersättning. Det är svårt, tar riktigt lång tid och kräver en massa papper. Det handlar om möten med läkare, många möten med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Och man kan inte ens vara säker på att det kommer att gå. Det är helt åt pipan!

Enligt Anna Gustafsson är problemet att det inte finns en förståelse och flexibilitet för individen. Att försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är låsta vid regler som inte är anpassade för att människor med intellektuella funktionsnedsättningar ska ha möjligheter till jobb.

– Redan att det heter sjukersättning när man har en intellektuell funktionsnedsättning gör att man hamnar på fel spår, man är ju inte sjuk. Ett annat problem är att det inte finns några utbildningar som förbereder en för att jobba. Har du en intellektuell funktionsnedsättning är det väl inte tänkt att du ska ha ett jobb en dag... kan man tänka.

Finns det något i vårt system som inte hindrar, men som istället kanske skapar möjligheter?

– En liten ljusning är att man sedan 2017 har en möjlighet att ha en sk vilande sjukersättning, dvs man kan pausa den under maximalt två år för att prova på att arbeta och då till exempel kombinerat med ett stöd från Arbetsförmedlingen genom lönebidrag, till exempel en utvecklingsanställning som matchar dessa två år. Det är bra. 

– En annan ljusning är att teatrar och andra som jobbar med kultur tycker att detta är viktigt och bra och allt fler är nyfikna och vill hitta sätt att jobba med människor som har funktionsvariationer. Det är riktigt bra.